Raili Syvänen

Strålande debutroman av gymnasielärare Syvänen Det känns som om jag känt henne hela livet, ändå är det första gången vi träffas. Möt Raili Syvänen, gymnasielärarinna i Angered, tillika författare. När vi slår oss ner med varsin kopp kaffe på Blå Stället i Angered så berättar hon öppet om hela sin barndom, om tankarna med boken och funderingarna om hur hennes närmaste skulle reagera när de läste den.

Ett stort hjärta
Raili berättar frisk och roligt med ett stort hjärta. Det är lätt att läsa mellan raderna då man lärt känna personerna i boken efter ett par sidor. Jag skrattade gott nästan hela tiden för här finns glimten i ögat ”flickan med ärren” kan sin historia, det var hon som kröp ner i mamma Annas famn om kvällarna och fick reda på saker som de andra syskonen inte hade en aning om. Det var hon som kröp upp i morfar Unos knä när hon var ledsen. Om hans salva som luktade tjära och fick hennes ärr att bli mindre och läkarna på sjukhuset att förvånas. Det var ärren efter det kokheta vattnet som gjorde Raili synlig på den tiden. Idag är hon synlig för vem som helst.

Hennes arbete som gymnasielärare på Angeredsgymnasiet ger henne tillfällen att stötta, ge de elever som inte riktigt ”passar in” den uppbackning som de behöver, den uppbackning som ger dem den styrka som finns men kanske inte kan komma upp till ytan. – Jag trivs så fantastiskt bra med mitt arbete. Men jag kan också konsten att skärma av mig från jobbet då jag kommer hem. Man, vuxen dotter och en liten Jack Russel terrier är familjen. Det som i dagsläget betyder något för henne. Arbetet med boken har gett henne en annan näring. – Man kommer ut i en annan skepnad ibland, säger hon. Avundsjukan bland så kallade vänner har visat sig, någonting som hon inte hade en aning om tidigare. – Plötsligt upptäcker man att de man trodde var sina vänner plötsligt visar upp en helt annan sidan. Sånt är givetvis både bra och dåligt.

”Detta barn är märkt” Hon tänker på dagen då hon somnade på utedasset och hela byn gick skallgång. På morfar Uno som höll på att få en hjärtinfarkt då han inte hittade sin lilla dotterdotter. Hon berättar om cykelturen med morfar då hon skulle börja skolan. Hon satt på pakethållaren och vred då och då på huvudet för att se om mormor stod kvar och vinkade: "Sitt still unge, du snurrar och snurrar som en fis i skinnbyxan", skrek morfar som vinglade till varje gång hon vände på sig. Kvällen då hennes pappa höll på att strypa mamman i ett raseriutbrott av svartsjuka, om spågumman som hade sett linjer i hennes ansikte, linjer som hennes lillasyster hade klöst in i skinnet. – Detta barn är märkt. Hon kommer att bli något stort, hade spågumman sagt. När hon blev stor skulle hon minsann köpa lösögonfransar och mascara av märket Perplex. Om livet med fyra syskon och en ständig längtan efter att bli omtyckt, bekräftad av sina närmaste. Flickan med ärren bad mycket som liten och den natten då pappan försökte strypa hennes mamma, knäppte hon sina små händer och bad; – Ser du vad som händer här, pappa skulle ju döda mamma och var höll du hus? Har du så mycket att göra där i himmelen att du inte hinner med, så säg till så vakar jag.

Från tidningen Nordorst: Text och bilder: Bernt O´Johan Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.